Malin Nyberg

Förra veckan var jag hemma hos min mormor och morfar. Morfar frågade mig om jag hade varit nere i stallet och hur det var med Gasen. Jag svarade att det var bra såklart med honom och att jag inte hade varit där. Efter han sa det så har jag blivit förvirrad. Jag kommer ihåg när jag var liten och längtade till varje fredag. När jag alltid cyklade hem jättefort från skolan och satte på mig ridkläder för att gå ner till stallet. Varje gång jag gick in i stallet var det fjärilar i magen. Jag undrade alltid lika mycket vem jag skulle få rida. När jag kollade upp på tavlan så stod det Gasen, Gasen, Gasen hela tiden. När jag såg det så suckade jag lite smått för mig själv. När jag skulle borsta honom så var han jätte sur och ”högg” efter mig och var allmänt sur. Jag var alltid lika rädd men för varje gång så blev jag tuffare och tuffare. Samma sak när det gällde ridningen. När vi stod på medellinjen och skulle galoppera. Jag var för rädd för att galoppera själv så jag fik ledare. När ledaren kom fram till mig och vi tog första skrittsteget så höll jag på att svimma, varje gång! Jag var så rädd. Men det var samma där. Jag blev modigare och modigare. Jag började rida utan ledare och jag klarade av det.

Efter morfar frågade mig frågan ”Hur är det med Gasen då?” så har jag blivit förvirrad. Jag kan fortfarande känna suget att rida, men nu blir jag alltid lika besviken när jag går ner. Jag tänker alltid tanken ”åh vad kul det ska bli att rida idag.” Men sen när man kommer ner och det står (tex) Sara på tavlan så går det inte. Jag vill nog inte hoppa runt på massor av olika hästar. Det kanske är bättre för mig att ta en paus från ridningen helt. Jag orkar inte sitta och inte kunna rida olika hästar hela tiden. Jag vill kunna fokusera på en. Jag vill komma tillbaka till min gamla vana. Jag saknar tiden då allt handlade om spel. Nu är allt bara så jobbigt med skola, kompisar, killar och hästar.  

Min älskade vän som jag svek.