Har precis läst en blogg där personen hade skrivit om Karlshem och jag vet inte vad som har hänt men jag började stört gråta. Jag fick värsta flash backsen, har aldrig fått sådant förut!! Om ni vill så kan jag ta historien från början, fast lite kortfattat.

Historien började med att jag och min kompis Matilda bokade: läger 8, år 2009, karlshems ridläger. Jag fick en ponny som heter Elton, en sjukt pigg/snabb/het/galen liten ponny som fick få först på alla uteritterna med undantag från ridläraren och stoppklossen jag skulle rida in i om jag inte fick stopp på honom.. Veckan gick fort och mitt i allt skojs och lärandet så fyllde jag år vilket var himlans kul! Men tyvärr så tog den otroligt roliga veckan slut och vi var tvungna att lämna hästarna för sista gången i hagen för det här året. Tårarna rann och jag hade världens klump i magen. - sista gången jag såg honom, i mitt liv.


Jag badar med galningen.. (Det är jag och Elton längst till vänster.)

Året efter det så fick jag Mary-Poppins. En riktig liten dam med ett himla humör. Hon var verkligen rolig att få rida och lära känna, men om jag får vara ärlig så var hon nog inte helt den typen jag gillar. Det här lägret var jag också med Matilda och vi värde känna två tjejer vid namn Tora och Amanda som vi håller kontakten och träffar då och då med lite för långa mellanrum..

Under lägrets mitt så var det midsommarafton. Det var det roligaste jag har varit med om. Alla lägrets deltagare red, barbacka, i en av hagarna och sjöng och hade skojigt, dock fick inte jag göra det efterson att Mary blev ganska stressad och började stegra och så.. Men men alla lägren har sitt slut.


Den där Mary, hon var gul och ful. <- skoja!


Sist men inte minst så i år, 2011 så hade jag Dixter. Första gången jag såg honom i hagen så kom han som en hingst. Hans fina steg och hans enormt biffiga hingst hals gjorde så att han såg ut som en kung! Första ridpasset jag red så var jag aldeless för stark i handen och jag kunde inte rida ihop honom alls = jag var inte ett dugg nöjd. Ändå på något sätt under veckan så utvecklades jag och förstod hur jag skulle rida honom (bättre).

Som jag skrev tidigare så fick jag ju massor av falshbacks från vissa stunder på Karlshem och en av dem ska jag dela med mig nu.

Det var sista gången jag skulle sitta på Dixters rygg. Det var avslutning och jag var med i gruppen son skulle hoppa. Vi red fram och på redan första galoppen så kände jag att jag kunde få ihop honom rätt. Allt kändes så bra. Efter et tag så hoppade vi fram på några hinder. Efter som att jag hade svårt att hålla ihop honom så blev det svårt att komma rätt på hindrerna, men nu så hade jag ihop honnom för första gången och det kändes verkligen så bra, vi kom rätt på alla hindrerna.

Eftersom att det inte bara var jag som skulle hoppa så fick vi stå och vänta på varandra innan en själv fick hoppa och sen vänta tills alla var klara. Under tiden jag väntade på min tur så forsade tårarna. Jag visste inte vad jag skulle göra. Personalen ropade upp mitt namn och det var min tur att starta. Jag bet mig hårt i läppen och sa tyst till mig själv. "Nu ska jag visa att jag kan detta." Jag hoppade och ja, det var en helt okej runda. Jag skulle nog inte skulle kunnat göra en mycket bättre runda just då, så jag är nöjd. Efter rundan så dog jag nästan. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Det forsade, bokstavligt talat. Usch vad jag saknar honom och ju mer jag tänker på honom, ju mer vill jag tillbaka.


Dixter


För er som vill veta så har man en hopptävling i mitten av varge läger och tro det eller ej, jag vann den men Dixter OCH Elton. Mary Poppins och jag tog istället hem andraplatsen i rykttävlingen som alla läger också har..

Jag vet, det blev lite långt hoppas inte att ni somnade halvvägs.. För er som inte orkat läsa så är det här något av det roligaste jag har gjort i mitt liv och vill gärna dela med mig det, fast den här gången i ord.